Dog Dancing i Belgien

En tidig morgon i november 2005 bar vi i Freestylekommittén hos Sveriges Hundungdom, Frida Binette och Anna Salvén, iväg till Belgien via Arlanda. Vi reste till Kortrijk, en liten stad som ligger i Belgien.

Det har nu gått några år sen vi drog igång freestyle hos Sveriges Hundungdom och många av de tävlingsregler (Riktlinjer) vi använder oss av grundar sig på regler som finns i England. Nu när sporten har kommit en bit på väg kändes det som det var dags att se över våra regler. Vi ville finna nya idéer från något annat land. Än så länge finns det inte några övergripande internationella regler för freestyle. Varje kontinent – och land – har sin egen version. Vi tyckte dock att Belgien var det land som mest verkade ha vår typ av freestyle: mycket show med glädje! Varje år har de en stor tävling dit landets alla dansande hundar och förare åker, nämligen Eurodog Show (2005). Det var till den tävlingen vi åkte och fick äran att titta på tävlingarna och dessutom träffa ledande personer från deras freestyle-organisation samt duktiga freestyleekipage.

Tävlingsklasser

I Belgien heter freestyle Dog dancing. Den främsta anledningen till att man valt det namnet istället för freestyle är att man inte vill bli förknippade med andra sporter såsom skidåkning, skating och cykelsport. I Belgien kom man igång med Dog dancing redan 1997 och idag är det en officiell hundsport. Man har sex stycken tävlingsklasser:

Som tävlande i Belgien har man stor valfrihet när det gäller att utforma sitt program. Det finns inga obligatoriska rörelser som man måste utföra i någon av klasserna. Men domarna vill gärna se att man utför lättare moment i de första klasserna. Här gynnas enkla rörelser som kombineras med ett bra flyt, så som snurrar, slalom, positionsarbete och tassarbete. Man är också ganska fri när det gäller tiden man har på sig att utföra sitt program, någon undre tidsgräns finns inte och i klasserna Initiation och Beginners är maxtiden tre och en halv minut och för övriga klasser fyra och en halv minut. Antalet domare på en tävling är tre till fem stycken och de har inte genomgått någon speciell utbildning utan kravet är att de är väl insatta i reglerna och själva tävlar. De har till skillnad från oss inte några skrivare utan alla domare sitter tillsammans och kan prata med varandra vid behov.

Bedömning

De moment som domarna bedömer är ganska så bekanta för oss. Betyg sätts för varje moment och betygsskalan är 0-10 poäng, med halvpoäng. Man har inte koefficienter, vilket innebär att en proffsig kostymering är lika mycket värd som att hunden utför sina rörelser på ett utmärkt sätt. När domarna givit sina betyg tas det fram ett genomsnittsbetyg som blir det slutgiltiga betyget för ekipaget. Det ekipage som har högst betyg vinner klassen.

Teknik

Artistiskt

Vid varje tävling har man ungefär 70 starter och de flesta startar i de lägre klasserna. Men det grundar sig inte alltid på att ekipagen inte har kommit så långt i sin träning, utan mer beroende på att det arrangeras så få tävlingar. I Belgien har man bara ca sex tävlingar per år. För en tävlande som vill bli uppflyttad till en högre klass gäller det att fyra gånger få ett betygsgenomsnitt på minst åtta poäng, eller två gånger med minst nio poäng. För att ha en chans att ta sig fram och upp i sporten gäller det att satsa hårt och delta på så gott som alla tävlingar. Vi kan tillägga att freestyle även i Belgien är en populär publiksport!

Fristående organisation

Dogdancing är en fristående organisation vars regler och bestämmelser i mångt och mycket liknar våra svenska. Till exempel att hunden måste vara minst 12 månader för att få tävla och att föraren måste vara medlem i en klubb som är registrerad i ett nationellt förbund. Vad som däremot skiljer sig mycket från vad vi är vana vid är att reglerna får ändras en månad före en tävling… och att föraren får använda sig av godis och leksaker under tävlingar i klasserna Initiation och Beginners – om det görs diskret. Dessutom sparar man inte tävlingsresultaten på en och samma plats, utan det ansvaret skiftar mellan olika personer.

Under vår studieresa lärde vi känna Marleen van Hees. Marleen tränar med sina hundar i lydnad, frisbee och dogdancing. Hon har en berener sennen och en australian shepherd och med dem tränar hon mellan 15 till 60 minuter per dag. Hon började med dogdancing för fem år sedan beroende på att hennes berner sennen var en mycket osäker hund. Marleen tycker att övningarna har givit hennes hund bättre självförtroende och att han nu kan känna sig trygg med människor och i olika miljöer. Idag tävlar hon i den högsta klassen med båda sina hundar och hon håller även i olika kurser. Det Marleen gillar bäst med Dogdancing är att man kan utföra nästan vad som helst med sin hund och att man får tillfälle att dansa. Den glädjen hon får med sina hundar i den här sporten tycker hon inte att hon får i någon annan gren.

Personliga intryck

Resan gav oss en inblick i vad som är bra med våra Riktlinjer och vad som kan vara lönt att förändra. Att domarna satt tillsammans tycktes inte påverka betygen, men det kanske underlättade för dem när tveksamheter dök upp. Våra bestämmelser som anger tävlingsbanans mått kan ibland kännas som om banan är väldigt stor. I Belgien får banan vara 8x15 meter. Men vi tyckte oss se att många hade svårt att genomföra sina program på den begränsade ytan, framför allt för de som har större hundar.

Vår regel om att man får flyttas upp till en högre klass så snart man fått en uppflyttningspoäng gynnar troligen sporten. Det blir jämnare konkurrens i klasserna och antalet startande i varje klass blir också bättre fördelat. I Kortrijk fick vi se många olika typer av hundar och raser som tävlade, men de mindre raserna var vanligast och toppade i många fall resultatlistorna. Förarna var mycket duktiga på att lägga upp sitt program efter sin typ av hund, ofta var programmet utformat som en berättelse.

Ungdomar och gemenskap

Sveriges Hundungdom är en unik organisation. Det insåg vi snabbt då vi fick höra att ungdomar bara fick delta i klassen Juniors, som är en uppvisningsklass. Att man hade den regeln berodde på att man var rädda för att ungdomarna skulle få för stor press på sig och mista kontrollen över sina fyrbenta. Men det problemet tyckte inte vi att vi såg – tvärtom - ofta hade barnen en mycket bättre och finare kontakt med sina hundar än vad många av de vuxna hade. Det är ju någonting vi även kan se här i Sverige.

Det som vi däremot fann i Belgien var att gemenskapen var helt annorlunda än här hemma. Efter att alla tävlande genomfört sitt program och resultaten var klara, hölls det minsann inte någon prisutdelning. Utan istället bjöd arrangören på en trevlig tillställning med sandwich, korv, chips godis, frukt och champagne. Förarna samlades och kunde diskutera dagens prestationer och kommande träningar och tävlingar. Alla pratade med alla och det kändes som alla var som en enda stor familj. Här gladdes man åt konkurrenternas framgångar och längtade redan till nästa träff.

Vi känner oss mycket tacksamma för att vi fick ta del av detta välordnade arrangemang och all erfarenhet. Vi återvände hem med massor av inspiration och ny kunskap som vi hoppas kunna dela med oss av till alla medlemmar.