Alice & mitt första öde!

Det var 1997 som jag fick upp ögonen för rasen border collie. Min väninna berättade hur roligt det var att valla får med sin hund. Självklart ville jag delta på alla dessa roliga aktiviteter och beslutade mig för att nästa hund skulle bli en border collie. Tidsmässigt passade det sig väldigt bra då jag olyckligtvis på ett och samma år hade förlorat mina 2 kära hundar, Alex och Hulken. Den ända hunden jag hade var Tracy som vantrivdes att leva som ensam hund i familjen.

Jag visste inte alls mycket om rasen border collie. Ingen kompis eller förare på min hemma klubb Tyresö BK hade
en utav denna ras. Men jag hade fått höra att border collie kunde se väldigt olika ut, höjd, päls, färg etc. Jag minns extra att min vän hade nämnt att border collie kunde ha blue merle päls och det var väldigt ovanligt här i Sverige.
Vi båda tyckte att det var en mycket vacker färg men ingen utav oss hade sett en border collie med denna täckning.
Jag minns hur mycket jag gärna skulle vilja ha en sån men kände samtidigt att det var helt omöjligt för mig och försökte därför inte ens.

Jag tog reda lite på rasen, plockade fram det nyaste numret av Hundsport och bläddrade fram till radannonserna för border collie. Så som jag är, valde jag slumpmässigt en av annonserna och ringde upp. Uppfödaren svarade och beklagade att hennes tik hade gått tom. Jag minns inte namnet på den kvinnan men hon rekommenderade mig att ringa Somollis kennel. Jag fick nummer dit och ringde direkt. Uppfödaren Lottie Hansson svarade och berättade att hon precis hade fått en kull och det fanns 2 tikar och 3 hanar kvar. Jag frågade om valparnas föräldrar, arbetsmeriter och hälsa. Vågade inte fråga om hur föräldrarna såg ut då jag kände att det var ett mycket känsligt ämne. För köper man sig en border collie så ska man ha den till arbete och inte för att den är vacker.

Eftersom kenneln låg så långt bort, nere i Skåne, valde jag att lita på uppfödarens ord och bestämde mig redan i luren för att ta mig en valp. Jag bokade en svart/vit tik och jag gav henne namnet Missy, Somollis Missy. Ni som någon gång har väntat på en valp vet hur sakta tiden kan gå. Efter en lång väntan var det bara 1 dag kvar tills att jag skulle få hem min lilla Missy. Allt var fixat, sovplats, koppel och mat. Då ringer uppfödaren till mig och berättar att de precis har kommit hem från veterinärbesiktningen. De hade även ögonlyst valparna och olyckligtvis visade det sig att min valp hade något konstigt med sina ögon. Nej, varför skulle just min hund vara sjuk! Missy som var så efterlängtad och vi som skulle göra så mycket roligt ihop. Eftersom jag skulle satsa hårt med min kommande hund så avrådde Lottie mig att ta Missy. Hon erbjöd mig istället att ta den valp som hon hade behållit till sig själv, Somollis Blinka-Blå. Hon berättade att den valpen var blue merle och hade ett blått öga. Blue merle, tänkte jag! Inte hade jag någon aning om att mamman till valparna, Saffra, var blue merle tik och att det fanns blue merle valpar med i kullen. Jag bestämde mig för att fundera en stund, pratade lite med min mamma som tyckte att ett blått öga kändes lite läskigt. Men för mig tog det inte många minuterar innan jag hade fattat mitt beslut, den valpen skulle få komma hem till mig.

Så dagen efter hämtade jag min lilla blåa stjärna, Somollis Blinka-Blå som är min Alice. Allt kändes så rätt och sen dess hade det bara varit vi två,
Alice och jag!